yolivia

Jag känner att jag absolut över huvudtaget inte har förklarat mig rättvisa när det gäller mig och Fredde, och så var det Anton.

Det här är ett ämne jag mått riktigt dåligt över. Jag har skämts, har tryckt ner mig själv samt haft riktigt tuffa perioder med mitt psyke. Så jag hoppas detta läses och tages med rättvisa och förståelse...

Jag hade ett jätte fint förhållande. Han var någon som förstod mig, kände mig utan till innan, vi upplevde mycket tillsammans som att ha varit ute och rest, fått följa med i varandras utveckling osv. Vi hade ingen svartsjuka, inga allt förstora problem, vi fanns alltid där för varandra. Det mest värdefulla med Fredde var friheten, har man den har man allt. Ja jag hade allt det där som många än inte fått uppleva.

I och med flytten till Norge blev det bara så att vi slutade höras allt mer sällan samtidigt som andra känslor började krypa fram. Jag försökte ljuga för mig att jag inte kände som jag kände. Jag ville inte känna så. Hur lägger man en känsla på hyllan? Framförallt när man tvingas leva med den personen samt träffa honom var dag.

Min perfekta saga slutade upp i kaos. Flera gånger om dagen isolerade jag mig inne på toa för att få egen tid. Jag krampade i panik dag som natt. Jag visste att jag någon gång var tvungen att göra ett val för att kunna må bra igen. Jag började bete mig psykopatiskt som att finna ödet i en kaffeböna osv. Jag hittade på en massa metoder för att kunna få fram mitt öde. Jävla öde släng dig i väggen blev min sista metod.

Att inte kunna visa de känslor man har för någon man tycker om är förbannat jobbigt. Samtidigt som samma känslor finns för en annan som man dessutom kunde visa det för. Jag kan inte påstå att det här var ett val jag satt mig själv i. För som sagt, känslor kan inte vila, läggas på hyllan eller försvinna.

Mitt val är nu gjort och orsakerna till det tillhör bara mig.

Jag är fortfarande förstörd och kommer behöva tid till att läka. Jag tror jag har varit med om ett av mina tuffaste val. Val jag aldrig ville göra. Ett val som slutade upp i lycka, glädje, sorg och en jävla massa tårar.

Ja, jag och Anton ska försöka fixa det här. Det har gått fort fram och av någorlunda respekt till Fredrik har jag inte velat gått ut med något än. Men eftersom han på något vis ändå fått reda på det tar jag det en gång för alla här. Jag är inte redo egentligen för att ta upp något. Men jag har bestämt mig för att jag blundar och kör så får jag se vart jag hamnar.