yolivia

Ingen kommer någonsin förstå den starka kärlek jag ger till Svea, mitt barn som jag brukar säga. Varje gång jag lämnar huset skär det i mig. Att se hur hon sitter där i fönstret, tittar på mig förundransvärt, att aldrig veta om jag kommer hem osv. Många säger, meeeen det är ju bara en katt! Jag har lust att hata alla som säger så. För mig är hon inte en katt, hon är en skatt! Djuret är människans bästa vän.

Att jag just nu sitter och grinar för att jag ska åka bort i två veckor beror på att jag inte kan förklara. Förklara för Svea att jag inte försvinner för gott. Att hon inte behöver sitta i fönstret och vänta. Haha, jag vet, lite fjantigt är det. Men jag är beroende av henne. Jag brukar alltid bära runt henne som om hon vore min handväska, jag masserar och knådar och gosas och pussas nästan hela tiden, jag har en samling av tappade morrhår i en porslinsask och jag har till och med sparat hennes första mjölktand som hon tappade... Listan kan göras lång...

Jag har köpt en rosa filt med kattassar på som jag har lagt på hennes favoritställe i min säng. Innan jag åker ska jag lägga lite mynta-tabletter här och där i mitt rum också. Hon går lös så fort hon känner lukten av dem.