Why me...
När man är hemma och är sjuk bör man kanske ta lite tid för sig själv? Jag tog mig tiden till att kolla igenom lite bilder. Där hittade jag bland annat den här bilden...
Åååh, det var en utav de bästa tider på länge. En person som var på min sida, som jag alltid var glad med, som jag har så många minnen tillsammans med, som jag har litat på och som jag även har kallat för vän... Just när man ser att personen väljer en annan väg motför vad jag själv hade valt sårar en. Att ge upp något som man så länge kämpat för. Att försöka acceptera att det är slut.
Att sedan stå där ensam i sin egen värld och se på stegen som var redo att ta dig till himlen rasa ihop allt mer ju högre upp man sikta...
När man försökte gå en annan väg och börja om på nytt med ett berg av skit var inte det lättaste. Att sedan veta att man misslyckades, sårade andra, fick den man älskade mest av allt att nästan lämna mig. Då vet man att det är dags. Något måste göras!
Kompisar kommer och går men vänner de stannar
agree...
Vänner är som stjärnor, dom syns inte alltid men dom finns där ;)
åh jag har också tänkt på det här sjukt mycket! jag tror att det grundar sig i massa missförstånd och skit från i somras.. och även om det kanske inte kan bli som förr så tycker jag att vi måste prata ut om det i alla fall! tror det finns mycket att prata om, både för oss och resten av gamla gänget. jag är ju borta nu i stockholm, men sen när jag kommer hem tycker jag vi måste ses och bara prata ut. för jag vet ju vad det är jag tyckte inte funkade, men du har säkert en annorlunda syn och så. men jag håller med, jag saknar verkligen också dedär tiderna!
